Pratade med en god vän igår kväll och det lät såhär:

-Vad är det du äter?

-Dajm säger jag

-Men det är väl inte lchf?

-Joo, säger jag

-Är det lchf-dajm?

-Ja säger jag!

-Nya tag imorgon?

-Ja absolut säger jag!

Skönt att så mycket kan sägas med så få ord!

Tack gulliga rara Annika!

Jaha, så har det hänt!

Jag är inte längre K favorit, uan det är pappa, och så är det väl  och det gör väl egentligen ingenting, bortsett från att det gör så ont!

Idag fick jag inte lägga henne utan det skulle pappa göra, så har vi ju haft det ett par månader nu men så nu i påsken så har jag fått lägga henne varannan gång men idag så var det slut.

Hon satt bara och grät och skrek efter pappa och nu sitter jag här och är ledsen, barnsligt så klart men vad fan!

Har era femåringar hållt på såhär?

Nu har jag suttit nästan hela dagen och ändå inte fått något gjort med skolan, anvisningarna är bedrövliga och jag fattar knappt instruktionerna till tentan...men nu tror jag att jag hittade en ingång! Igen, men skam den som ger sig! Ibland är det verkligen för berövligt att plugga i vuxen ålder, jag har inte överdrivet mycket motivation och vill bara komma igång med "livet" på riktigt!!

Busmajorna har varit och träffat Fiffi i dag och lillasyster är stoltast för hon vågade krama Fiffi, det gjorde inte storasyster som fortfarande grämer sig lite, men som hon sen sa så klokt så var det ju inte riktiga Fiffi utan bara en som var utklädd, hon hade nämligen sett dragkedjan ;)

Så var det dags i morse att hoppa på vågen för en koll, 1,5 kg första veckan så det känns faktiskt bra! Lchf är inte en snabb bantingsfix, utan ett annat sätt att äta, ett sätt som mer påminner om hur vi åt innan Felix och mamma Scan lagade maten åt oss. Bra mat utan en massa tillsatser, jag har blivit så inspirerad av att äta nyttigare så jag hoppar över min favvodryck helt självmant ;)

Halva släkten lever på lchf nu, mamma har en helt förändrad syn på allt som rör mat, hon som kört pulver, bantingstabletter, buljong, viktväktarna, Scarsdale, keso och banan, flygvärdinne, Rigshospitalet, kålsoppa och äggmetoden som hon svimmade av...har ätit så här sen förra sommaren, och har gått ner max tjugo kilo, men har en helt ny kropp ändå.

Det där suget hon hade hela tiden, och som hela tiden vann, varje roligt tillfälle skulle firas med glass, godis eller fika i massor, jag kommer från en hel släkt av fritidsbulimiker, när vi satt ner och fikade fanns allt, winerbröd, vetebröd, någon slags bakelse, små kakor ja allt man kan tänka sig och det var egentligen ingen som reagerade, det var normalt!

Men suget har försvunnit helt för mamma i alla fall, pappa har kvar det, och mobbas skoningslöst av mamma, ändå tack vare att han äter bra för det mesta så har han tappat tio kilo!

Jag hoppas jag kan lyckas lika bra, för en gångs skull vill jag bli som mamma;)

Det är jag det! Jag är inte stolt över det, det är så jobbigt att det blir så hela tiden, nu har vi varit i det lokala köpcenrat i tre timmar med ungarna och jag är alldeles slut!!!!!!!

Vi är så jädra olika på så många sätt så det är blir komiskt, allt tar sååå lång tid och inget, inte ens vart vi ska sitta på Max går att fixa utan en massa krångel och ungar som far fram och tillbaka. Vidare in på Ica för att

köpa en grej...men väl där så passade vi på att handla allt därinne idag, men jag kan lova att vi inte fick hälften av allt vi behövde med oss *S*

Så fort jag säger till barnen så tar hon lite illa vid sig och tycker jag är för sträng mot dem, det känns lite jobbigt men egentligen bryr jag mig inte så mycket även om det hade varit skönare om vi varit mer på samma sida när det gäller just barnen. De fick ingen glass efter Max eftersom de inte åt upp maten, sen fick de ändå en glass av henne, en dajmstrut, världens minsta glass ni vet ;) och så tjatade de till sig två chokladägg var, ett räcker ju inte ...jag ska bussa Mattias på henne senare:-)

De fick i alla fall göra varsitt påskkort för den stränga mamma!

Nu ska jag fjäska med svärmor och sätta på en kanna kaffe :-)

Förresten har jag  en bekännelse att göra, jag åt tre syltkakor igår...och ett ballerina...

Oj vilken jobbig dag det har varit! Det är inte lätt att gå från okontrollerat ätande till detta med lchf - low carb, high fat-

Som alltid när jag känner mig stressad vill jag äta en massa onyttigheter, helst söta saker så klart men kanske att jag redan fått lite bättre koll på blodsockret för suget försvann med hjälp av en bit mörk choklad!

Och som kommentar till Lotta så kan det säkert räcka med att dra ner på kolhydraterna för att få lite fart på vågen, men jag vet, jag kommer att försöka lchf de första tio kilona i alla fall.

Måste få lite fart på eländet för jag orkar inte vara såhär tung längre, varken fysiskt eller psykiskt.

Vojne, nu är det ett nytt försök på gång, jag tänker ge lchf ett allra sista försök, jag har blandade känslor inför eländet, och jag känner mig självklart aningens bränd av tidigare försök...

Bakgrunden är denna att nu har många i min familj helt gått över till det och haft imponerande resultat, så jag tänker ge det ett försök till, beviseligen klarar jag inte att äta lite kolhydrater utan det blir enorma måltider och vågen har skenat iväg till otroliga 110 kg! 

Jag har gått upp nästan 40 kilo sen jag blev gravid med lillasyster och det är knappt jag känner mig mänsklig längre. Folk som inte sett mig på länge studsar till när vi träffas. Det jobbigaste av allt är att jag mår fysiskt dåligt också, jag har en förfärlig halsbränna och ont i knäna när jag går.

Jag vet inte ens om jag orkar det här men jag orkar å andra sidan inte av att må så här dåligt över min vikt heller!

Hoppas på lite stöd och pepp även om det inte är en metod som alla tror på !

Så i kontrast till alla bökiga mammor med jobbiga ungar så kommer denna bilden på en okomplicerad utedag!

Inga problem, alla turades om och var snälla och väntade på sin tur i alla attraktioner, skönt för ett trött mammahjärta. Lillayster fick åka själv för syrran hade farit iväg med några tillfälliga lekkamrater, tur för oss att vår stora tjej är ett socialt geni *s*

Och det inlägget, ja det förra då, handlade om är egentligen hur jobbigt det är att alltid vara den här snälla, toleranta mamman som ska vara så jädra bsusig mot andra. Hur mycket ska jag orkar ge utan att få något tillbaka, nu pratar jag bara om ömsesidig respekt.

Jag kommer inte att ändra på hur jag är för att andra inte ger tillbaka av sånt de så glatt tar emot, men vänner kommer vi inte att vara längre.

Tyvärr.