Jag får inget gjort känns det som och ändå har jag suttit på biblioteket tre timmar idag, inte för det är jättelänge men med en sjuk lillasyster som vill vara med mamma är det länge. Sen hade det så klart gått bra med pappa så fort jag kommit utanför huset, eller pappa och storasyster i alla fall, de två satt nerbäddade i soffan när jag gick och såg ut att vara söta vänner.

Två tentor dennna veckan så jag ropar hejsvejs och återkommer med rapport på fredag om det inte händer något alldeles spekakulärt som ni bara måste få veta :-)

Nu har jag vunnit en viktig delseger mot det vita giftet!

Inget socker till pannkakorna utan det fick räcka med kanel och rivet äpple, maken tyckte det var för förfärligt men det tar jag.

Ungarna sa inget utan åt med god aptit.

Jag vet inte varför det är så svårt att ta bort solklara onyttigheter ibland, kanske för att de smyger sig på, kanske för det bli sura miner, det känns som helt plötsligt så ska det vara så bara, och då blir det det så.

Nästa vecka åker det ner dinkelmjöl med, stärkt som jag är av min framgång idag!

Jojomän det gör det, men inte så mycket mer, vissa stunder är toppen och andra är botten, ursäkta det dåliga rimmet, kunde inte låta bli.

Väntar mest in bättre dagar som jag vet kommer men jag vill att de kommer nu!!

Nu har min gått och lagt sig tillsammans men storasyster hela veckan,(kl åtta) och så går han istället upp vid tretiden och spelar tv-spel innan han åker till jobbet vid sex. Kommer hem trött så klart och måste vila.

Jag blir skittrött på det, vad är det här för vuxenliv egenligen?

Nu idag så konfronterade jag honom och frågade vad han sysslade med han hade inget bra svar på det...

Fasen vilket par vi är!

Jag är kvar i bloggvärlden, en smula stukad och med en massa andra bekymmer som tar tid och kraft.

Idag ska jag i alla fall få finfrämmat :-)

Men först ska jag hinna läsa några kapitel i min nya bok som heter Vetenskapligt tänkande, jag läste några passager högt för M och gladdes åt att jag inte var den enda som missade poängen.

Vilka grejer, men nu blir det en massa seminarium så något går väl in, för den här terminen måste jag klara mig bättre!

Denise, jag har bokat min tid nu!

Jag kan peppa dig med att min tandläkare sa att man kommer undan med det mesta i unga år, det kallas de förlåtande åren på tandläkarspråk, så iväg med dig och tänk vad stolt du kommer att vara sen! 

Och allt övrig aktivitet med, jag är världens segaste och eländigaste människan ibland, jag hann inte få in rapporten, inte i ett skick som jag lämnar in min grejer i alla fall.

Så jag tänkte att okej då får jag misslyckas då, det får bli så, och alla får ju misslyckas...typ men sen tog det skithårt ändå så det har varit några ganska kämpiga dagar. Egentligen har jag inte lust att skriva om det heller eftersom det är så sjukt tråkigt och jag är så sur på mig själv, men det jag egentligen skulle säga det är att stackars M som alltid får skäll här, har varit så bra, världens bästa och jag är så glad att jag har honom!

Så om du skulle läsa här någon gång, så vet du :-)

(och mogen som jag är så ska jag säga det sen med)

Vi har två matchande tavlor på väggen, mina då, sen åker en ner och jag ber M sätta upp den när han får tid, jajamän men det fick vänta en stund eftersom klockan var mycket och vi bor i lägenhet.

Idag när mamma var barnvakt så råkade den gå sönder och tja, jag kände mig lite irriterad och mumlade ngt bittert om att det ju ändå bara var min tavla så då gjorde det ju ingenting (mkt ironiskt), och det var ju bara tre veckor sen jag till så och då kom förklaringen...

-Jamen, det var ju över ett kvartal sen du sa det!

Fattar ni?

Som sagt, jag har försökt peppa mig hela dagen, det här överlever du, ingen fara, du får försöka igen bara!

Men shit vad jobbigt att misslyckas med tentor, nu har jag suttit varje dag sen inan jul och kikat och skrivit exempel på klassificeringar, tragglat och börjat om och tänkt om när det blivit fel...

Surt som fan!

Och mitt i alltihop finnas det löften till mig själv om att inte stressäta mig ur det, ni vet när allt är skit, så kan ju alltid en påse smågodis trösta, men inte ens det kan jag göra...blä vad jobbigt allt är nu!

Vill äta vill äta vill äta!

Kom fredag och vila, jag pendlar mellan två lägen, jag fixar det -jag fixar det aldrig!

Igår såg jag en dokumentär på Kunskapskanalen, gillar den kanalen särskilt när jag får vara själv uppe och hinner både se och tänka under tiden.

Den handlade om dödshjälp och vikten av att själv får bestämma när livet är färdigtlevt.

Känsligt så klart men väldigt viktigt, det är svårt att veta vad som är rätt, eller rätt behöver det inte vara men för dödligt sjuka människor som vill avsluta sina liv som de själva väljer, där ser jag inte jag någon konflikt.

Man fick följa en man med ALS som fick hjälp av en läkare utomlands att få dö.

Ett annat äldre par ville dö tillsammans, där var det egenligen bara mannen som sjuk, men hon ville dö med honom.

Det som jag hängde upp mig på var att de intervjuade dottern som sa att hon förstod och att mamman alltid sagt att hon inte ville leva utan sin man, och att hur mycket de än visste att deras föräldrar älskade dem, så hade de alltid vetat att föräldrarna älskat varandra mer. Mer än de älskade sina barn.

Märkligt tycker jag och hemskt sorgligt med för den delen.

Fint på ett sätt med.

Jag vet inte hur ni tänker, men min man är inget mot mina barn, mina barn kommer först, alltid. Jag älskar M,  men mina barn är mitt allt, min glädje, mitt liv, anledningen till allt annat!