måste jag ändå säga att jag undrar om det inte har vänt uppåt igen för mig, jag känner mig kraftfull och härlig igen!

Det är så underbart så ord kan inte beskriva den känslan som ändå borde vara ganska normal för de flesta, inte så att hela tillvaron är ett ända lyckoskimmer men mer som att jag bryter inte ihop av en sur suck från M eller att det inte känns som tillvaron rämnar av att lillasyster vägrar somna.

Ett annat säkert tecken är att jag faktiskt lyckats skriva ihop min rapport och sådär lysande är den inte men det känns som om den kan få godkänt i alla fall och för mig är det mer än okej under omständigheterna.

Till Ponder måste jag skriva speciellt att efter mycket propagerande från mig om att alla kan någon gång behöva blod, jag berättade om dig så klart, så har han nu anmält sig till blodbanken!

Så nu ska vi tillsammans se till att fylla upp lagren och så klart även få ner din skuld, om än i ett annat län, men så noga är det ju inte :-)

Man ska ju aldrig säga aldrig och just som jag gett upp hoppet om att någonsin klara min omtenta så gick den igenom, på femte försöket, möjligtvis att det var sjätte!

Även om det inte är en akademisk bedrift och absolut inte min stoltaste stund så känns det ändå underbart :-)

Ska samla mer kraft nu och få till min rapport innan helgen är slut!

Jag vill bara vara under mitt varma täcke och sova, det är väl nu jag borde kämpa emot och bli en produktiv människa, istället tappar jag mer och mer respekt för mig själv. Ja, inte bara jag utan dem omkring mig med.

När sjutton blev det såhär, jag känner  mig kraftlös och trött.

Frusen och eländig. Orkar inte vara såhär men har ingen energi att ta mig ur det heller.

Ok nu får ni hjälpa mig!

Jag och en kompis sitter och pratar och jag säger att

-Shit jag måste verkligen kommer igång med motionen nu, jag står inte ut längre!

Jag kastar mig snart i ån men du vet

och så fortstätter hon

-Nä det är ingen idé du kommer ändå att flyta!

Åsikter på det? 

Jag har så mycket att göra så hälften hade kunnat vara nog men jag kommer mig inte för så mycket ändå, jättejobbigt då hemskt mycket måste göras och snart så har tiden sprungit ifrån mig!

Rapporten måste skrivas färdigt men det blir aldrig tillräckliga många ord, det måste vara något fel på min ordräknare i Words eller?

Hela tiden tänker jag att jaja det är ju inte så konstigt eftersom du inte skrivit det och det än och så kollar jag och nähä det saknas fortfarande en massa kloka ord.

Vad händer mer då?

Jag och min älskade man har varit sura och dumma mot varandra i stort sett hela dagen, skött det ganska så snyggt och pausat från varandra utom under schlagern där vi satt brevid varandra i soffan-stort!

Jag tror vi båda har satt förhållandet på snooze nu och så får vi se om vi kan ta det här till våren i stället när krafterna börjar komma tillbaka.

Jag tänkte på det hur vansinnigt allt är, hur viktigt det var för mig när jag var singel att ha ett förhållande, hur mycket som bara handlade om att jag inte ville vara ensam längre och nu vette sjutton, hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag gärna nöjt mig med det jag hade!

Ja, förutom barnen som jag inte kan tänka bort och alla våra glada stunder, alla gånger då jag verkligen tror på familjeliv ändå, t.o.m på mig och M!

Jädra soppa, varför ska det vara så svårt att få till en bra balans?

Idag var det min tur att gå till tandläkaren, och jag måste ju berätta hur det gick så klart, särskilt nu som jag tvingade iväg kära Denis med!

Mina visdomständer är ju så gott som utdragna, så det slapp jag nu i alla fall, däremot hade jag ett litet hål med ena sidan av en tuggtand...

Jaja ett hål kan man ju inte gnälla så mycket på, men priset, huva det ska kosta 900 kronor att laga och så fick jag betala 700 kronor för undersökningen idag!

Jag var ju tvungen att rådgöra med mamsen idag och jag ska få  låna till lagningen, och även om det känns helt absurt att inte klara våra egna räkningar i denna ålder så är det bara att se glad ut, undersökningen klarar vi själva i alla fall *s*

Alltså jag tror jag kommer tillbaka till bloggen men just nu lever den nätt och jämt.

Jag mår inget vidare och det känns för första gången som om det är meningslöst att skriva om det jag känner i bloggen, om jag låtsas som ingenting så kanske jag kommer att må bättre snabbare?