Ja, ni läste rätt...efter att ha gnällt i snart ett halvår minst om hur tjock och eländig jag är, testat allsköns träningsmaskiner och t.o.m köpt en studsmatta ( ? ) kom jag till sans och gjorde det enda rätta, köpte ett tremånaders träningskort på gymet!

Kom iväg idag och hamnade på ett cirkelpass, de två sista stationerna kröp jag emellan, trodde seriöst att jag skulle spy, svimma eller möjligtvis bara falla ihop död. Man vet att man är otränad när folk i sextioårs åldern hejar på en :-) 

Tror jag är på gång!

Sur, pank och fet! Och förkyld. 

Håhåjaja.

Så har mina auktioner gått ut på Tradera, rik som ett troll blev jag inte, och det täcker inte mer än mina enorma lunch/fika utgifter men ändå!

Vi pratade lite innan om pengar och det känns ju inte så bra att inte kunna bidra med pengar till kassan men M var snäll nog och sa att det inte gjorde någonting...samtidigt är det svårt att leva på ingenting heller...fast det gör vi ju inte men ändå.

Hoppas mamma snart gör en insättning eller ja egentligen räcker det om jag får jobb en dag nästan vecka *håll tummarna*

Sänd mig gärna en tanke imorgon, då skriver jag tenta *nervös*

Ja, vad gör man inte för att slippa plugga?

Startar upp en söndagsmiddag som hade fått självaste Martha Stewart att nicka godkännande, rostbiff med egenhändigt snoppande av haricot verts och en hemgjord sås av köttskyn.

Såklart så var det bara jag som uppskattade maten, M är ju vegis sen länge och K och L hakade på pappas djupfrysta falafel, kunde inte  ens ta de jag gjorde förra veckan...

Vidare in och storstädar tjejernas rum, att det alltid måste göras? Nu kunde jag väl plugga tänker ni, nä L sängkläder skulle skakas och bytas, och spjälskyddet skulle knytas om eftersom det blivit snett, detta är ju ändå min sista bebis, måste ju kunna unna henne en perfekt säng med matchande lakan :-)

Vad ska jag nu hitta på?

Bona golv?

Äntligen, finally, enfin sen tar språkkunskaper slut...denna lilla figur är mitt livs kärlek, jag älskar henne så mycket så det gör ont när hon inte är hos mig.

Vi är äntligen framme lilla gosemajan, jag älskar allt hos dig, dina finurliga leenden, dina underbara små ljud som bara du kan göra, jag älskar att se dig kladda med dina björnbär, alldeles nerklettad och lila, ditt lilla pekfinger och ditt rosslande när du ser något på bordet som du vill ha, hur nöjd du blir när du klarar något du inte trodde du kunde, din koncentrerade blick och tungan som skymtar fram, ditt bullrande skratt, ditt stolta leende när du slängt din blöja själv,dina hasande steg när du snott syrrans för stora skor, jag älskar när du lägger ditt lilla huvud mot min axel och bara blir alldeles mjuk.

Hur kan jag inte sett dig förut? Mamma kan se igen älsklingsråttan min!

Halleluja :-)

Ni vet hur man alltid försöker presentera sitt liv i så smickrande ljus som möjligt, jag gör det i alla fall! Vad sjutton man måste ju försöka hålla skenet uppe, men visst har man dagar då allt inte flyter på, då sminket inte hunnit täcka över pluffsighet och allmänn lort...det här är vår sådan dag, och vi har massor med sådana dagar men just detta ögonblick bjuder jag på :-)

Så slappna av ute i era folkhem och njut av de fula ögonblicken med!

Nu är allt sådär meningslöst igen, varför liksom?

Ska inte två små underbara barn räcka, måste livet ha en större mening för mig? Så trött på mig själv!

Kommer inte iväg till skolan , ligger bara hemma och äter en massa onyttigheter, har dessutom fått en knöl i bröstet, nu har jag känt den i några månader så det är nog inte bara inbillning längre. Är väl antagligen bara en fettknöl eller nåt. Jobbigt att ringa och få tid för undersökning.

Jag hörde att tjocka människor brinner snabbare i kremeringsugnarna, är det fettet då som antänds ? I så fall hade jag brunnit upp snabbt nu.

Dags för kvällsmaten.

Det har varit en vanlig hemmadag, gjort lite allt möjligt.

Nu sitter vi här, jag vid datorn, han vid tv-spelet, jag har lite ont i tanden fortfarande. Det blev ingen fåtölj, den var alldeles för stor, så nu blir det antagligen en i smällrött tyg med en liten fotpall, mycket mer min stil.

Ett bord till vardagstrummet blev det, fick ju ett bidrag av pappa så då var jag ju tvungen :-) Tyvärr hittar jag ingen länk men det är ett danskt bord från en liten inredningsbutik. Vitt lackbord med stålben ungefär.

Tja det var det som jag hade att skriva om, ack den som var ung och pigg, jag hade ju kunnat ha hur roligt så helst då !